Hockey eller verkligheten ?
Alexei Cherepanov
Vem var han?
Han var en rysk tonåring, 19 år, som spåddes en lysande framtid som hockeyspelare, han var en supertalang helt enkelt.
Alexei blev omtalad som den nye Ovechkin och fick tidigt smeknamnet "The Sibirian Express".
Han draftades av New York Rangers redan i första rundan 2007, klubben ville plocka över honom direkt till NHL redan den här säsongen men han valde att stanna för att spela med Avangard Omsk i den ryska KHL-ligan ett år till. (till viss del beroende på att NHL och KHL inte hade kommit överens om vilka övergångsregler som skall gälla)
Ingenting tydde på att han inte skulle infria de högt ställda förväntningarna, tvärtom, han var alltid en av förgrundsfigurerna i matcherna och producerade många poäng för sitt lag.
Allting tog slut mitt under matchen den 13 oktober 2008.
Alexei åkte för att byta, satte sig på bänken (med Jaromir Jagr bredvid sig) och säckade ihop.
Mycket kan sägas om att det tog 10-15 minuter innan professionell hjälp kom till platsen (ambulansen som tydligen hade varit på plats var på väg därifrån just när det hände) eller ryktet om att defibrilatorn fungerat dåligt.
Detta är självklart inget annat än en stor skandal med en liga som fullständigt svämmar över av olje och gaspengar, att det inte skall finnas sjukvårdspersonal på plats.
Trots att man fick igång Alexeis hjärta flera gånger, både i ishallen och sedan på sjukhuset så gick hans liv inte att rädda.
Det jag egentligen vill skriva om är inte det djupt tragiska att Alexei Cherepanov, endast 19 år, nu är död.., det jag vill skriva om är omvärldens och medias reaktion på döden, Alexeis död och döden överhuvudtaget.
"HAN DOG I BÅSET" stod det med stora svarta bokstäver i Aftonbladets artikel, och sedan radar man upp flera andra dödsfall inom hockeyvärlden.
Det är naturligtvis alltid enormt tragiskt när någon dör, och speciellt om det är barn eller unga människor som rimligtvis borde ha ett långt liv framförs sig innan det på något sätt kan bli acceptabelt att tänka sig att livet kan ta slut.
CHOCKEN, som gick igenom Madison Square Garden när speakern berättade att man förlorat en medlem i Rangers-familjen (under det att en bild på Alexei Cherepanov visades på den stora jumbotronen) och det sätt som rubrikmakare och journalister väljer att förmedla nyheten på är självklart en konsekvens av det enormt tragiska i situationen, en ung människa har dött, men det avslöjar också hur verklighetsfrånvänt vi ibland kan leva.
Döden är en verklighet, tyvärr lika självklar som livet, och hur vi än försöker ordna våra liv eller förneka att vi alla en gång på ett eller annat sätt måste konfronteras med döden, vänners, anhörigas och inte minst vår egen så är döden en verklighet.
Livet är skört.
Någon beskrev det som att vi alla går omkring med en ljusstump på huvudet, veken brinner men ibland flämtar lågan till och hotas slockna under livets turbulens..och ibland så slocknar lågan alldeles för tidigt.
Trots att livskraften är enormt stark så är livet skört och därför borde vi leva fullt ut och medvetet, medvetna om allt livet har att erbjuda och våga säga ja många fler gånger än nej, att inte skjuta upp det man vill göra, leva inifrån och ut och vara medvetna om att livet som vi känner det också har ett slut.
Inte för att leva i rädsla eller ångest, utan för att ta vara på livet så länge vi har det.
Jag för min del tror på ett liv nu och ett liv efter döden, men det är en annan "historia" som vi kan ta en annan gång.
Hockey är inte livet och livet är inte hockey eller något annat heller för den delen.
Livet är så mycket större och rikare än så, vilket gör det futtigt att bygga upp sitt liv på sitt arbete, sin sport eller hobby.
Det kan vara en liten och för en tid betydande del av livet, men det är ohälsosamt när det får oss att leva begränsat och verklighetsfrånvänt.
Ofta när någon som har varit med om en allvarlig olycka får frågan om de har påverkats något av olyckan så säger de att de ser på livet med större tacksamhet, att de värderar småsaker högre och att de försöker njuta av varje dag på ett helt annat sätt in innan olyckan. Medvetenheten om att livet är skört och att det så fort kan ta slut har gjort att man efter olyckan ser lite mer ödmjukt på livet och njuter mer av varje dag.
Det är rörande att höra dessa människors vittnesbörd och man blir tacksam för deras skull, men det vore tragiskt om vi alla behöver en allvarlig olycka för att vakna upp över hur tacksamma vi borde vara över livet.
Vem var han?
Han var en rysk tonåring, 19 år, som spåddes en lysande framtid som hockeyspelare, han var en supertalang helt enkelt.
Alexei blev omtalad som den nye Ovechkin och fick tidigt smeknamnet "The Sibirian Express".
Han draftades av New York Rangers redan i första rundan 2007, klubben ville plocka över honom direkt till NHL redan den här säsongen men han valde att stanna för att spela med Avangard Omsk i den ryska KHL-ligan ett år till. (till viss del beroende på att NHL och KHL inte hade kommit överens om vilka övergångsregler som skall gälla)
Ingenting tydde på att han inte skulle infria de högt ställda förväntningarna, tvärtom, han var alltid en av förgrundsfigurerna i matcherna och producerade många poäng för sitt lag.
Allting tog slut mitt under matchen den 13 oktober 2008.
Alexei åkte för att byta, satte sig på bänken (med Jaromir Jagr bredvid sig) och säckade ihop.
Mycket kan sägas om att det tog 10-15 minuter innan professionell hjälp kom till platsen (ambulansen som tydligen hade varit på plats var på väg därifrån just när det hände) eller ryktet om att defibrilatorn fungerat dåligt.
Detta är självklart inget annat än en stor skandal med en liga som fullständigt svämmar över av olje och gaspengar, att det inte skall finnas sjukvårdspersonal på plats.
Trots att man fick igång Alexeis hjärta flera gånger, både i ishallen och sedan på sjukhuset så gick hans liv inte att rädda.
Det jag egentligen vill skriva om är inte det djupt tragiska att Alexei Cherepanov, endast 19 år, nu är död.., det jag vill skriva om är omvärldens och medias reaktion på döden, Alexeis död och döden överhuvudtaget.
"HAN DOG I BÅSET" stod det med stora svarta bokstäver i Aftonbladets artikel, och sedan radar man upp flera andra dödsfall inom hockeyvärlden.
Det är naturligtvis alltid enormt tragiskt när någon dör, och speciellt om det är barn eller unga människor som rimligtvis borde ha ett långt liv framförs sig innan det på något sätt kan bli acceptabelt att tänka sig att livet kan ta slut.
CHOCKEN, som gick igenom Madison Square Garden när speakern berättade att man förlorat en medlem i Rangers-familjen (under det att en bild på Alexei Cherepanov visades på den stora jumbotronen) och det sätt som rubrikmakare och journalister väljer att förmedla nyheten på är självklart en konsekvens av det enormt tragiska i situationen, en ung människa har dött, men det avslöjar också hur verklighetsfrånvänt vi ibland kan leva.
Döden är en verklighet, tyvärr lika självklar som livet, och hur vi än försöker ordna våra liv eller förneka att vi alla en gång på ett eller annat sätt måste konfronteras med döden, vänners, anhörigas och inte minst vår egen så är döden en verklighet.
Livet är skört.
Någon beskrev det som att vi alla går omkring med en ljusstump på huvudet, veken brinner men ibland flämtar lågan till och hotas slockna under livets turbulens..och ibland så slocknar lågan alldeles för tidigt.
Trots att livskraften är enormt stark så är livet skört och därför borde vi leva fullt ut och medvetet, medvetna om allt livet har att erbjuda och våga säga ja många fler gånger än nej, att inte skjuta upp det man vill göra, leva inifrån och ut och vara medvetna om att livet som vi känner det också har ett slut.
Inte för att leva i rädsla eller ångest, utan för att ta vara på livet så länge vi har det.
Jag för min del tror på ett liv nu och ett liv efter döden, men det är en annan "historia" som vi kan ta en annan gång.
Hockey är inte livet och livet är inte hockey eller något annat heller för den delen.
Livet är så mycket större och rikare än så, vilket gör det futtigt att bygga upp sitt liv på sitt arbete, sin sport eller hobby.
Det kan vara en liten och för en tid betydande del av livet, men det är ohälsosamt när det får oss att leva begränsat och verklighetsfrånvänt.
Ofta när någon som har varit med om en allvarlig olycka får frågan om de har påverkats något av olyckan så säger de att de ser på livet med större tacksamhet, att de värderar småsaker högre och att de försöker njuta av varje dag på ett helt annat sätt in innan olyckan. Medvetenheten om att livet är skört och att det så fort kan ta slut har gjort att man efter olyckan ser lite mer ödmjukt på livet och njuter mer av varje dag.
Det är rörande att höra dessa människors vittnesbörd och man blir tacksam för deras skull, men det vore tragiskt om vi alla behöver en allvarlig olycka för att vakna upp över hur tacksamma vi borde vara över livet.
Kommentarer
Trackback
