Älska medans tid är. Falken is in love! =)

Ett annat inlägg med ett annat ämne
Jag har egentligen lagt ned bloggandet, i alla fall i den omfattningen som jag tidigare hade det.
I dag fick jag dock några tankar som behövde skrivas ner.

Hockey är i grunden förtvivlat kul, men kan också vara oerhört smärtsamt och ångestfyllt.
Allt beror ju på hur det går för "mitt" lag, eller "mina" lag, och det engagerar den stackars åskådaren så att man kan vara nästan helt slut på, efter en match.

De värsta stunderna är när både KHC och SSK torskar, då är det tungt att leva ett tag.

Jag har ju mest skrivit om hockey på den här bloggen, och även om det som sagt kan engagera oerhört så kommer här några radet om något som är så ofantligt mycket viktigare..

Älska medans tid är
Jag har många gånger reagerat på att när en stor svensk skådespelare dör, eller någon annan artist eller kändis av något slag trillar av pinn, så intervjuar man många av hans/hennes kollegor eller andra i branschen för att de skall uttala sig och säga några ord om den avlidne.
Ofta läser man då rena hyllningstal och mycket kärleksfulla ord riktat till den avlidne, och man talar om att man kommer att sakna honom eller henne.

Detta är naturligtvis fint, men jag undrar hur många av dem som hyllas och älskas efter sin död som faktiskt också fick uppleva hyllandet, uppskattningen och kärleken medan de ännu levde..?
Är det kanske så det är för de flesta av oss, kändis eller ej, att vi är lättare att hylla och älska när vi är döda?

Jag menar inte att det skulle vara lättare att älska oss just beroende på att vi är döda, utan att många av oss tycker att det är svårt att ge någon en ömhetsbetygelse eller att visa sin uppskattning och kärlek. Så svårt att många av oss sällan eller aldrig säger vad vi innerst inne känner, inte ens till de närmaste.

Jag tror tyvärr att det är så, eller jag vet att det är så.. Inte för alla men för många.

Bryt mönstret
Bestäm dig för att säga vad du känner direkt när du känner det, och i fokus är just de där känslorna av uppskattning, stolthet, vänskap, gillande och kärlek.
Vänta inte, säg det nu, direkt!

Jag tror det är det enda sättet att bryta den gamla negativa vanan på.
Att vara direkt, utan att hämmas av att det inte skulle passa av någon anledning.

Säg det till din gamla mor och far,
inte för att de kan dö närsomhelst utan för att de finns tillgängliga för din kärlek nu.
Säg det till dina barn,
även när de är tonåringar och håller på att skapa sina egna liv som tillslut skall levas oberoende av dig.
Det är kanske just nu de behöver det som mest!?
Är du stolt över dina barn, så säg det. Nu!

Män, hur har vi det egentligen?
Många av oss är dåliga på det här, riktigt usla faktiskt, men kanske är vi män allra sämst.
Jag ska inte dra alla över en kam, men jag tror att vi män har en lååång tradition,
eller skolning om du så vill, att inte visa känslor.
Håll inne med dem till varje pris, annars är du svag eller på gränsen till fjollig. Eller så kanske ingen har sagt rent ut, men du har aldrig hört din pappa säga att han älskar dig, eller någon annan heller för den delen, så därför vet du inte hur man gör riktigt.
Sen kanske det är så att den man vill säga det till inte är van att höra det, och därför har svårt att ta emot det.
Kanske blir då reaktionen inte exakt den du önskat eller förväntat dig, och det gör ju bara saken än mer svår och skrämmande. Du vet inte hur han eller hon kommer att reagera.

En bristsjukdom
Om du skulle fråga mig var allt våld i samhället kommer ifrån så skulle jag säga att en stor del av svaret ligger i kärleksbristen. Det är så många som aldrig fått/får känna sig uppskattad och älskad av sin pappa. Man har ett ekande tomt hål på insidan som måste fyllas med något, och då blir det riktigt galet ibland. Man lever kanske ett helt liv med ett enda stort rop på insidan: "-Se mig, och älska mig!"

Bristsjukdomar finns det många, och de flesta av dem kan botas med hjälp av medicin så att man får den balans i kroppen som man behöver för att allt skall fungera.
Mot kärleksbristen finns det dock inget att köpa på apoteket, varken receptfritt eller på recept.

"-Jag älskar dig!"
Den enda fungerande kuren är att man får höra att man är älskad.
Många säger att ordet förlåt är det svåraste ordet att säga, men jag tror att meningen "-jag älskar dig" är den mest saknade meningen i världen. Inte för att den inte sägs ofta, utan för att den sägs alldeles för sällan, och för att det finns alldeles för många som nästan aldrig får höra den.

"-Älskar du mig?"
Det finns en historia där frun frågar mannen gång på gång om han älskar henne, mannen tycker inte om att prata om sådana saker så tillslut säger han:
"-Ja, jag älskar dig, men sluta tjata på mig hela tiden, jag säger till om jag ändrar mig!"
Hör du inget kan du vara lugn, typ.
Jag skrattar gärna åt denna typen av skämt, men jag skräms också över den verklighetsförankring som skämtet har.

Låt ingen, din fru eller man, dina barn, dina föräldrar eller dina arbetskamrater eller vänner gå ovetandes om vad du känner för dem på insidan.
Säg det nu, det kan väldigt fort bli för sent, och där vill ingen av oss vara, bland de försenades skara.



Kommentarer
Postat av: Säffle

Tack Falken för att du öppnat upp bloggen igen många kloka ord här inte bara hockeyn nu ja syftar på

2009-02-05 @ 11:24:26
Postat av: Falken

Tack själv Säffle! Bloggandet fortsätter, men i bantad skala.

Det är förstås väldigt kul att få kommentarer på det man plitar ner, tack för det.

Om jag säger lycka till med hockeyn så måste jag nog medge att jag inte menar det till 100%, i allafall inte på KHCs bekostnad, men annars så önskar jag SHC lycka till =)

2009-02-06 @ 00:17:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0